Nu är jag nyss hemkommen från föräldrar träff. Henke är i huset, jag kunde inte göra så mycket där idag så jag drog mig hem för att försöka packa någon låda i stället. Varje gång vi varit på dessa små träffar blir det så verkligt att lilla fisken snart är här. Jag har lixom ingen panik. Det känns som jag ska ha det vid det här laget. Inget är klart i huset, lådor måste packas i lägenheten. Bebis väska? Jag har ju packat ner allt som tillhör fisken. Men jag känner mig lugn, vilket är jätte skönt. Det känns som det är så långt borta, men det är ju inte riktigt det.

I morgon har vi gjort 34 fulla veckor jag och fisken. Fy fan vad rediga vi är, ibland har det fan känts omöjligt. Men här är vi nu.. inte långt borta.
Med dom orden borde jag nog packa några lådor och se till så fiskens saker finns i lådor längst upp, ifall något händer. MAN vet aldrig. Pappa och Henke tror dock jag kommer gå över tiden. Jag ber till gud att dom har fel. Jag själv kom på dagen, punktlig som jag är... Så fisken kanske är som sin mamma!