Vare sig man vill eller inte så förändras livet den dag det visar två streck på stickan. Det är helt underbart. Men också en jätte omställning både fysiskt och psykiskt som man inte kan göra något åt. Som man inte har räknat med. Jag var en av dom innan som sa att jag ska vara precis som vanligt, jag ska inte bara prata barn och jag ska vara lika glad och käck som jag är i vanliga fall. Men inte heller jag är som vanligt, alla pratar barn med mig, alla ska tycka och diskutera  alla mina tankar går till fisken, all min oro är över magen! Men jag försöker hållla modet uppe, men när man uppe på detta går och blir sjuk. Är det skit svårt för både kropp och hjärna att hänga med. Jag gör allt jag kan för att vår lilla fisk ska må bra, inget har någonsin varlit lika viktigt. Det är skit tufft just nu, men det är inte synd om mig. Det är bara jävligt jobbigt!